Doften av en redig karl

Till alla er som tycker att jag borde sluta tjata om parfym och blogga om massa annat VIKTIGT istället: jag SKA! Men just nu är mitt liv så jäla trist att det inte finns så mycket annat att blogga om + väldoft är ju ändå LIVET + vem orkar bry sig om nånting överhuvudtaget i den här fab värmeböljan!!!! Inte jag iaf. Har ni önskemål på ämnen ni vill att jag ska ta mig an och ge min högst åtråvärda synvinkel på, jamen skriv en kommentar om'et och vi får se vad vi kan göra. Jag är inte knusslig.

Nu över till alla perfume lovers out there: här får ni min tio i topp på omistliga herrparfymer! Okej, det blev inte 10, det blev 11, antar att en av dem får betraktas som *bubblare* (alltså älska konceptet bubblare!).

Manligt - men inte på topplistan

Okej. Sammanställningen är i stort sett enbart på *maskulina* dofter, dvs jag har valt bort såna som kallas unisexa. Dock med något undantag.

De olika parfymerna är heller inte en lista över mina personliga favoriter, utan mer en must have referenslista för alla som vill veta mer om herrparfym eller skaffa sig en egen liten osande doftgarderob av pure MAN. Det är alltså dofterna man på något sätt bör kunna relatera till för att få grepp om alla andra.

Sedan finns det ju många många fler dofter som borde vara med. The agony med att VÄLJA BORT!!!!
Men men, here goes:

1. Vetiver (Guerlain, 1961)

Först och främst, som i alla parfymsammanhang, Guerlains underbara Vetiver. Det här kan vara den bästa doften ALLA kategorier, inte bara inom vetivergenren! Från första sprutet till sista sista livsgnistan av intorkad bas i en skjorta från dagen innan - man vill bara ÄTA UPP den, så god är den. Kryddig i början, friskare i mitten och sedan rakt ner i den söta vetiverroten. Inte FÖR söt dock, den undviker gränsen när vetiver (åtminstone på mig) kan gå från att lukta jordigt gräs till att lukta hasch (hej Vetyverio från Diptyque!). Det här är parfymen man kan ge bort till vem som helst och som aldrig kan bli fel, trots att den inte tillhör det helkommersiella utbudet. Älskar den över ca allt annat och bär den så ofta det bara går.

2. Pour Monsieur (Chanel, 1955)

Ah, Pour Monsieur! Min olfaktoriska snuttefilt. Men hur jag hatade den här doften när jag var yngre! Pga dess gubbighet, I guess. Visst, den är lite daterad, med sin tydliga citrus goes kardemummadoft, men det finns en klar charm med daterade dofter as well. Precis som man inte varje dag vill gå i vita kläder, eller bara äga möbler från 2000 och framåt.
Själv har jag den här antingen innan jag lägger mig eller till de jobbdagar då jag behöver en maskot att luta mig tillbaka mot. Alltså, en olfaktorisk snuttefilt. Antar att mina konnotationer härstammar från att Pour Monsieur luktar precis som min farfar gjorde.
När doften lanserades var det Coco Chanels egen hyllning till alla sina män. Och nog kan jag känna, förutom farfar, både the Duke of Westminster och Igor Stravinsky i den. En mer sober maskulin doft finns inte på kartan.

Finns i en uppdaterad variant för den som vill ha, men ändå inte lukta farfar. Pour Monsieur Concentrée heter den och är även den mycket bra. Men själv kör jag old school.

3. Havana (Aramis, 1994)

Havana får här på listan representera läderparfymerna. Lädret, den kanske mest maskulina av doftnoter, som för tankarna till djur, lantbruk, skinnpaj och The Marlboro Man. Inte för att det betyder att bara män passar i doften.
Havana luktar så otroligt MYCKET, mycket läder och mycket annat också. Med en touch av västindisk rom och cigarr. Precis som Aramis övriga herrkollektion är doften hos Havana nästan parodiskt manlig, men kommer man väl över den känslan är den fantastisk. Att den inte fått dåligt rykte à la Kouros är antagligen thanks to god eller diskret marknadsföring. Havana är, särskilt här i Sverige, fortfarande ett rätt okänt doftkort.

4. Eau Sauvage (Dior, 1966)

Eau Sauvage, inte så lite av en ikon bland herrparfymerna. En dofternas burberrytrench, något som alla dofter som kommit därefter har tvingats att förhålla sig till. Det går i princip alltid att recensera en herrparfym genom att jämföra den med Eau Sauvage!
Därmed har den också en skara av tillgivna fans som är nästintill rabiata i sitt förespråkande. Själv gillar jag Eau Sauvage, men den är inte mitt personliga citrusval. TROTS ALLT finns det flera senare utkomna citrus-goes-trä-dofter som är bättre. OBS OBS innan jag blir lynchad, Eau Sauvage är ändå Eau Sauvage och jag menar inte att jag ogillar den, bara att den inte är mitt förstahandsval för eget bruk. Men som referensdoft är den oersättlig och ett måste.

(Som parentes kan även nämnas den lyckade uppdateringen, Eau Sauvage Extreme, för den som precis som med Pour Monsieur Concentree inte vill lukta gubbe, men ändå ha märket. Tyngdpunkten i hjärtnoten ligger i Extreme snarare på lavendel än som i originalet, på rosmarin.)

5. Kouros (Yves Saint Laurent, 1981)

Där kom den! Vissa typer av fölk tror ju inte sina ögon när man nämner denna söndertjatade och hånade 80-talsplåga på en best of-lista. Vad de inte säger, men ändå bidrar till genom sitt hån, är ikonstatusen som Kouros har fått bland herrparfymer.
Den representerar också en specifik *EUROPEISK* doft som är nästintill helt omöjlig att sälja i till exempel USA, den syrliga doft som äger likhet med kattkiss, surt vitt vin med mera. I kombination med sin mustiga kryddighet som bara skriker medelhavscharmör är Kouros så långt borta från dagens "fresh laundry"-parfymtrend som man kan komma. Kouros är smutsiga jävla sexlakan på flaska och ursäkta mig men det är väl inget fel på det?

Kouros är också lite av en generationsparfym. De som föddes i slutet av 60-talet eller början på 70-talet har alla missbrukat den här doften under sina early school days. Precis som kvinnor i generationen före missbrukare Opium på sin tid och genretionen efter, de födda i slutet av 70-talet (som yours truly), missbrukade Diors Fahrenheit. Roligt att tänka på, men ingen av de nämnda parfymerna ska fnysas åt, om man frågar mig. Alla är mycket välkomponerade parfymer som bara hade oturen att hamna i ovana pubertetsungars händer. Och med en mer vuxen dosering är de oersättliga parfymer för krogrundan. 

6. Habit Rouge (Guerlain, 1965)

När vi ändå är inne på kapitlet smutsiga europeiska dofter passar det ju bra att nämna de maskulina orientaldofternas oriental, Habit Rouge, som ju verkligen inte rönt några större framgångar på våra breddgrader (i norra Europa har dofttrenden "FRÄSCHT" hållit i mer än 100 år and counting). För den som vill prova på en kryddig och vaniljig charmördoft tycker jag man ska gå all in och satsa på Habit Rouge, precis som Kouros är den i rätt mängd fullt bärbar i alla sammanhang (vilket väl iofs gäller all typ av doft, inkl "mindre goda"). Personligen kör jag i den här genren hellre 70-talsplågan på damsidan, YSL:s Opium. Och ibland Shalimar, ännu en av Guerlains gigantparfymer, om än jag aldrig riktigt kommit överens med bergamotten i den senare.

7. Green Irish Tweed (Creed, 1985)

Här övergår vi till lite lättare dofter igen, men gör ett stopp hos Creed och deras klassiker den gröna irländska tweeden. Har ingen aning om historien bakom namnet på parfymen, men det kan man säkert googla upp om man är intresserad. Vad den har mer tweed att göra är hursomhelst ett mysterium för mig. Det här är, precis som i princip alla Creeds parfymer, en flyktig och ganska anonym, men mycket distingerad doft, något som Magdalena Ribbing skulle ge båda tummarna upp för. Hon går säkert ner i brygga även av parfymhuset i sig, detta posha familjeföretag sedan 1700 kallt som gjort parfymer åt typ alla kungahus osv. (Dock att parfymhusets nuvarande tronarvinge, Erwin Creed på typ 29 bast, är en riktig liten godbit om ni förstår vad jag menar...).
Var var jag? Ja just det, den här gröna doften är mitt förstahandsval på stiliga finmiddagar som kräver svartvit klädsel och liknande, eller (eftersom jag så sällan får inbjudningar till sådana) iallafall försöker låtsas att jag är på finmiddag när jag sitter där med min pizza och glufsar direkt ur kartongen. 

(I övrigt gillar jag i Creeds sortiment unisexdofterna bäst. Inte minst den fantastiskt syrliga Silver Mountain Water eller splashklassikern för varje dag på stranden, Zeste Mandarine Pamplemousse.)
 

8. Odeur 53 (Comme Des Garcons, 1998)

Ligger till grund för typ hela den syntetiska parfymtrenden och var alltså lite av en revolution när den kom. En blivande klassiker, that's for sure. Är med på listan som representant för syntetikerna som ska dofta *rent* och som absolut har sin charm de med. Dock när den kom 1998 var inte *ren tvätt* på agendan ännu, så istället marknadsfördes den som lukten av elektricitet, kopieringsmaskin, damm på glödlampa osv osv osv. Och visst om man föreställer sig det när man andas in doften så är det ju det man känner. Men jag kan tycka att den lika mycket luktar nytvättat ur torktumlaren och lite svagt av färska gröna grönsaker. OBS går inte att provdofta på pappersremsa! Då luktar den bara nagellacksremover och så efter tio sekunder försvinner den helt. Det bästa med Odeur 53 är iofs att den inte luktar särskilt mycket och kan aldrig överdoseras, så det är bara att ösa på. Me like.

9. Jubilation XXV (Amouage, 2007)

Okej, den här tog jag med mest som en personlig favorit. Men också som representant för rökelsebaserade dofter. Och oud, förstås, denna märkliga doft som uppstår i ett särskilt träslag när det angrips av en viss sorts svamp. Inget konstigt alls, dofter har utvunnits ur märkligare saker än så. Amouage är en arabvärldens motsvarighet till Creed, med sina kungliga dofter komponerade för emirer och sultaner. Just Jubilation XXV är den jag själv använder, en rent magisk doft som går från björnbär och lakrits i toppnoten, via papyrus och rökelse ner till trädofterna och musken i botten. Dock hela tiden med en fyllig fruktighet. Som ett vällagrat och mycket fylligt rödvin.
Det är tråkigt att den här orientaliska doftgenren inte fått ett större genomslag här ännu då de är lite av vad parfym is all about. Men det kanske kommer. Och om man nu vill lägga ett par tusen på en parfymflaska (för det är den  prisklass vi talar om här) så tycker jag absolut man ska lägga det på Amouage framför de flyktiga lätta parfymerna som Creed har. Eller gud förbjude, de extremt överprissatta och fula flaskorna från Bond No 9!!

10. Caron Pour Un Homme (Caron, 1934)

Nu ni, alla lavendel lovers! Äntligen kom den! Det var mycket svårt att välja en, men det blev Carons just för att den är så uttalat maskulin, till skillnad från de annars rätt unisexa lavendlarna. Lavendeln blev redan på 1800-talet en storsäljande parfymdoft, av politiska skäl, då England gjorde sitt bästa att ta avstånd från ärkefienden Frankrikes svulstiga vanor, med kryddiga parfymer och gud vet vad. Det fick bli lavendel, en frigid liten blomdoft som på intet sätt kunde tolkas som fransösk.
Men Carons är en just en fransk lavendel, och därför inte lika mycket linneskåpsaktig som de brittiska lavendelparfymerna. Den är unik i sitt slag och borde finnas i varje karls och fruntimmers badrumsskåp, oavsett ålder o dyl. En skam att den inte finns att få tag i på de stora varuhusen i stan! Billig är den också.
(För den som vill ha en mer unisex linneskåpslavendel att spraya sig med innan sänggång rekommenderas Creeds Royal Scottish Lavender, eller, om man inte vill betala en halv förmögenhet, valfri produkt från Yardley.)

11. Terre d'Hermès (Hermès, 2006)

Och så bubblaren! Är med på listan som personlig favorit och kunde lika gärna ha varit Déclaration från Cartier som luktar ca likadant. Pepprig, syrlig och träig på ett väldigt karaktäristiskt sätt, både som subgenre till den kryddiga citrusgenren, men också för parfymörens, Hermès husnäsa Jean Claud Ellenas, verk. Som jag har en särskild förkärlek till, det ska medges.
Attityden i denna garanterat blivande klassiker finns i många andra av Hermès andra dofter och är därför perfekt som designsignaturdoft. Och den perfekta kvällsdoften när det ska ut och dansas!  (Så behöver det ju inte vara, funkar även på kontoret. Men pga missbruk av Déclaration under det sena 90-talet är även Terre d'Hermès för evigt knuten till fezt för mig. På både gott och ont.)

Nå, synpunkter på detta?